Sju generationer av en ryokan: familjen bakom Tofuya Ryokan i Onogawa Onsen
- 投稿日：
- 2026年10月24日
Hur ett värdshus som en gång kallades ”tofuhuset” har stannat i samma familj
Suzu no Yado Tofuya Ryokan · Naoto Endo, sjunde generationen
Onogawa Onsen är en varmkälleort med 1 200 års historia. Den ligger i bergen i Yonezawa, i Yamagata prefektur. I den här orten har en familj drivit ett värdshus i sju generationer. Det värdshuset är Tofuya Ryokan.
Första generationen · Heizaburo (okända årtal)
Från ”Aizu-ya” till ”tofuhuset”
Vår historia börjar under Edoperioden (1603–1868). Den förste värden, Heizaburo, kallade sitt värdshus ”Aizu-ya”. Aizu är namnet på trakten på andra sidan bergen.
På den tiden började det bli livligt i Onogawa Onsen. Heizaburo gjorde tofu och serverade den åt hantverkarna som arbetade i orten. Snart började folk kalla värdshuset ”Tofu-ya” – tofuhuset. Vårt namn fick vi av våra gäster.
Det finns inga uppgifter kvar om generationerna mellan Heizaburo och nästa värd. Andra måste ha drivit värdshuset under de åren, men vi kan inte spåra dem. Orsaken finns i nästa kapitel.
1901 · Den stora branden
Dagen då orten brann
År 1901 drog en stor brand fram genom Onogawa Onsen. Nästan hela varmkälleorten brann ner. Tofu-ya brann också, och värdshuset upphörde för en tid.
Elden nådde även templet. Templet förde ett register med ortsbornas namn och dödsdatum, kallat kakochō. Det gick förlorat i branden. Därför vet vi inte vad vår familj hette mellan Heizaburo och Chonosuke.
Om ni promenerar genom Onogawa i dag kanske ni lägger märke till något. Det är en varmkälleort i gammal stil, men ändå är gatan bred. Den byggdes så för att elden inte skulle kunna hoppa över till huset mitt emot. Det är den läxa orten lärde sig av branden.
Onogawa Onsen har överlevt två stora bränder. Varje gång kämpade alla värdshus. Och varje gång tände orten åter sina lyktor över de varma källorna.
Andra generationen · Chonosuke Endo (1871–1923)
Återuppbyggnad ur askan
Året efter branden väckte Chonosuke och hans hustru Yae liv i värdshuset igen. Chonosuke byggde upp det på nytt med nya idéer. Vi kallar honom den som ”väckte huset till liv igen”.
En av hans idéer gällde goze. Goze var blinda kvinnor som vandrade från by till by, spelade shamisen och sjöng. En del läsare känner kanske till dem från romanen och filmen Ballad of Orin (1977, regi Masahiro Shinoda).
→ Om filmen (Wikipedia på engelska) → Se trailern (på japanska)
Chonosuke lät goze bo gratis. I gengäld berättade de om Tofu-ya vart de än kom. Ryktet som spreds av resenärer till fots blev värdshusets reklam.
Med tiden bestämde sig Chonosuke för ett nytt namn på värdshuset. Han frågade Shuta Tominaga, lärare vid flickläroverket i Yonezawa. Herr Tominaga föreslog ”登府屋”. Det uttalas fortfarande ”Tofuya”, men det första tecknet betyder ”att klättra”. Namnet bär en önskan: att de varma källorna ska ge er kropp och själ ny kraft, och att ert liv ska klättra ett steg högre.
Chonosuke fick också uppleva sorg. Han förlorade alla sina tre barn medan de var små. Värdshuset saknade arvinge.
Chonosuke betalade skolavgifterna för en grannes barn och hjälpte honom att bli snickare. Kanske hoppades han att den unge mannen en dag skulle hjälpa till att bygga och sköta om Tofuya.
Tredje generationen · Yae Endo (1874–1938)
Ensam med värdshuset
Efter Chonosukes död drev hans hustru Yae värdshuset på egen hand. Det gjorde hon i ungefär femton år.
Fjärde generationen · Sei Endo (1897–1986)
En polischefs hustru blir värdshusvärdinna
Yaes efterträdare var hennes syskonbarn Sei.
Seis make, Shinjiro Endo, föddes 1889 som andre son i familjen Endo, en familj av före detta samurajstånd (shizoku). Han tog examen från Meijiuniversitetet och tjänstgjorde som ung i det kejserliga gardet som skyddade kejsar Meiji. Senare arbetade han som polischef vid stationer runt om i Yamagata prefektur, bland annat i Tsuruoka, Nagai och Yonezawa. Han dog 1947.
Det var tänkt att Sei skulle leva sitt liv som polischefshustru. Men genom en oväntad vändning tog hon över ett värdshus. Hon tackade ja för att familjens värdshus inte skulle försvinna.
Femte generationen · Hideo Endo (1925–2002)
Krigets oroliga år och ”bjällrornas värdshus”
Hideo föddes i en polischefs familj, som det andra av åtta barn. Som ung gick han in i armén och skickades ut i kriget.
Efter kriget gifte sig Hideo med dottern till borgmästaren i byn Wago (i dag den sydvästra delen av staden Nan’yo) och tog över värdshuset. Åren under och efter kriget var de mest omvälvande i det moderna Japan. Genom dem alla lyckades Hideo hålla värdshuset vid liv.
Hans hustru, värdshusets okami (värdinna), började samla bjällror. Ljudet av bjällror blev ljudet som välkomnade resenärerna. Och så blev Tofuya känt som ”Suzu no Yado” – bjällrornas värdshus.
Sjätte generationen · Shosaku Endo (1945–2013)
En total ombyggnad och arbete för orten
Shosaku föddes 1945, året då kriget tog slut, på en gård i Tochigi prefektur. Han var den sjunde sonen av nio barn. Som ung arbetade han inom hotellbranschen på Nasu View Hotel. Senare gifte han in sig i familjen Endo, tog dess namn och tog över värdshuset.
År 1994 byggde han om värdshuset från grunden. Han inledde också samarbeten med stora resebolag som JTB och JR. Han arbetade också hårt för orten och tog en gång ett veteranbilsrally till Onogawa.
Folk kallade Shosaku ”Doktor Svamp”. Han kunde så mycket om vilda bergssvampar att grannarna kom till honom med dem de plockat för att fråga om de gick att äta.
Sedan insjuknade Shosaku och började använda rullstol. Stafettpinnen för värdshuset lämnades plötsligt över till mig.
Men eftersom min far nu satt i rullstol insåg jag något: för den som använder rullstol är en ryokan full av trappsteg. Så började Tofuya bli ett hinderfritt värdshus.
Sjunde generationen · Naoto Endo (1976–)
Född in i en ryokan
Jag föddes i Yonezawa 1976. Sedan Meijieran var jag den förste arvingen på länge som föddes som son till värdshuset.
Jag växte upp i tron att jag helt enkelt skulle ta över värdshuset. Jag tänkte aldrig på något annat.
Efter universitetet arbetade jag på ett konsultföretag. Sedan reste jag runt i Australien i ett år.
Jag hittade på egen hand platser där jag kunde utbilda mig till värdshusvärd. När jag bodde på Sansuikaku i Nasu Onsen blev jag förundrad över gästfriheten. Jag skrev ett brev och bad: ”Låt mig få arbeta här”, och de var vänliga nog att ta emot mig.
Jag ville lära mig på ytterligare ett värdshus, så jag skrev också till Shinmeikan i Kurokawa Onsen i Kumamoto. Hela orten Kurokawa hade arbetat tillsammans för att göra en liten varmkälleby till ett av Japans populäraste onsenmål. I centrum för det arbetet stod Tetsuya Goto på Shinmeikan.
Herr Gotos svar var inte vad jag hade väntat mig.
”Hellre än att du arbetar här kommer jag och tittar på ditt värdshus.”
Och han kom verkligen till Onogawa. Han tittade på Tofuya och gav mig råd: plantera träd, täck automatdörrarna med svarta brädor, måla taket svart. Varje idé var ett sätt att hjälpa värdshuset att smälta in i landskapet omkring det.
År 2004 kom jag hem till Onogawa.
Genast körde jag fast. Jag visste inte varför gästerna valde att bo hos oss. Jag visste inte vad som gjorde vårt värdshus speciellt.
Därifrån sökte jag värdshusets form steg för steg. Ett hinderfritt värdshus där rullstolsanvändare och familjer med tre generationer kan bo bekvämt. Sedan 2010 ett värdshus som drivs med värme från de varma källorna i stället för eldningsolja. Och ”Gotochi Rakugo” – lokal rakugo.
Rakugo är en traditionell japansk berättarkonst. En enda sittande berättare väcker en hel historia till liv med bara en solfjäder och en handduk.
I Gotochi Rakugo skapar en rakugoberättare en historia som utspelar sig i Onogawa Onsen. Sedan framförs historien i andra städer runt om i Japan. De som hör den börjar föreställa sig Onogawa, en plats de aldrig har sett.
Det är samma idé som Chonosukes, när han tog emot goze och lät dem sprida ryktet. Resande berättare bär den här ortens historia långt bort.
Svaren var inget jag hittade någon annanstans. Det var sådant som det här värdshuset och den här orten redan hade.
Kagyō: ett familjekall
På japanska finns ordet kagyō. Det betyder ett familjeföretag som förs vidare från generation till generation.
I ett kagyō väljer man inte sitt arbete från grunden. Arbetet finns redan där, i huset man föds in i.
Det man tar emot är inte bara en byggnad, ett namn och dess gäster. Man ärver skulderna också. Man tar på sig både det goda och det tunga, allt på en gång.
Genom skiftande tider lyckades varje generation på något sätt hålla värdshuset igång. Var och en lade till något eget till det den fått och förde det vidare till nästa. Att servera tofu, att ta emot goze, att samla bjällror, att göra värdshuset välkomnande för rullstolsanvändare – var och en var en generations egen idé.
Ett kagyō förs inte vidare bara av dem som föds in i familjen. Sei, en polischefs hustru, och Shosaku, född på en gård i Tochigi, tog båda emot det här värdshuset och förde det vidare.
Kanske är detta ett sätt att forma sitt liv som är unikt för Japan.
Heizaburo som serverade tofu, Chonosuke som byggde upp allt ur askan, Yae som skötte värdshuset ensam, okami som samlade bjällror – de gjorde alla samma sak. De tog varmt emot människorna som kom till den här orten.
En ryokan är inte ett hotell. Det är en plats där en familj har tagit emot människor på sin mark, generation efter generation.
Kom till Onogawa och lyssna på bjällrorna. Vi väntar på er, på nästa sida i vår historia om sju generationer.
Observera: Bokningssidan är på engelska.